a smile on the lips & a hole in the head. eller typ världens längsta inlägg om psyksaker ni ändå inte orkar läsa.

WHY IT SUCKS TO WRITE A BOOK.

Det började med att jag på grund av att jag var så duktig på att tacka nej till att tillåta mig att vara destruktiv utvecklade en extremt kraftig inre stress som jag var van att bli av med tack vare skärsår - som jag nu alltså inte skapade. Märktes till en början på att mina HYPNOPOMPA HALLUCINATIONER blev allt vanligare förekommande.

WHAT MAKES YOU THINK PSYCHOSIS IS APPEALING, ANYWAY?

Det var i februari jag flippade. Jag & Tåmmpi hade just tittat på film & när vi skulle slafa kom det över mig som en bomb. Jag glömde bort vilket år det var, DISSOCIATIONskänslorna kvävde mig, möblerna i hans lägenhet pulserade i en synHALLUCINATION & påbörjade meningar från min sida dog snabbt ut då jag glömde bort vad jag pratade om.

MAKE IT GO AWAY.

Jag förstod inte vad som hände med mig. Bara att någonting var jävligt fel. Kände mig insnärjd i någonting plågsamt jag för allt i världen varken förstod eller kunde kontrollera. Det första klokhetsskapande jag stötte på i min jakt på vad som skedde var fakta om KONFUSION. Symptomen var ihållande, om än inte lika kraftiga som när allt slog till under den natten. Koncentrationssvårigheterna var mega. Klarade inte ens av att läsa serier. Glömde bort alla mina koder. Allt jag tittade på bara växte & rörde sig. Ibland kom lättare vanföreställningstankar över mig.



LET'S GO TO REHAB!

Mycket tydde på någonting PSYKOSartat, men en del saker stämde så jävla dåligt att jag fortfarande inte kunde förstå vad som egentligen var krejen. Jag har mestadels upplevt för mycket 'koll' för att det skulle kunna klassas som psykotiskt, av vad jag vet om psykoser. Det var psykos.. men ändå inte.. så vad var det då?

HOW DO I FEEL?

Jag klurar fortfarande på det. Vad är det som har hänt? Vad är det som händer? Vad kommer att hända? Vad i helvete är det för plågsamt bus min hjärna roar sig med? Efter ett uppehåll från min kvasipsykos skar jag mig då jag märkte att den vid ångest gav sig till känna igen. Allt för att hålla den borta från min emotionella port.

SOMETIMES, BEING STRONG CAN GO FUCK ITSELF.

Men den höll sig inte borta. Den återkom - med besked.

I DON'T KNOW WHAT TO SAY, I JUST CAN'T GET AWAY.

Vad jag kände att jag behövde var en trygg famn som kunde mildra min ångest. Ärlighet, ljuva sanningar, omtanke. Stöd. Vad jag överallt läste att jag behövde var stöd. Vad jag inte fick var stöd. Det gjorde så ont att räddningen kunde vara så nära men ändå var biljontals ljusår bort. & jag kände att min kontroll slant mig mer & mer ur händerna..



ATT VARA INTE SÅ VIKTIG.

Sedan hade forskandet i det hela legat i stilltje, för jag kom ingen vart. Jag fick inte från något håll - varesig läkare, psykolog eller google - någon vettig information som kändes tillräckligt överensstämmande för att jag skulle haja vad som hände i mig. Så jag nöjde mig med att det var någonting psykosartat, på något vis.

För ett tag sedan började jag mer & mer lägga märke till hur min kropp bar på praktiskt taget konstanta vibrationer. Milda sådana vid tillstånd som inte var alltför jobbiga, & ökande när psykosupplevelserna & ÅNGESTen ökade. Jag anade ett samband & frågade runt bland folk om dom kände vibrationer i kroppen & då ingen förstod vad jag pratade om bestämde jag mig nyligen för att googla 'vibrera psykos' & jag hamnade då på en sida om MEDITATIONSPSYKOS. Mycket där kändes inte alls överensstämmande, exempelvis själva meditationssnacket då jag aldrig har mediterat, men en sökning på vissa ord i texten ledde mig till SCHIZOTYP STÖRNING.

Anledningarna till att schizotyp störning är det närmsta jag kommit en sanning just nu är dessa: Jag innehar ett relativt EXCENTRISKt beteende. Starka utanförskapskänslor (troligtvis inte allt för frånkopplat från det 'excentriska'). Mitt psyke är kvasipsykotiskt (får för mig att jag sjunker ner i gräset jag går på, ser mig ofta om för att jag tyckt mig uppfatta någonting hotfullt i ögonvrån som inte finns där, hallucinerar, tappar kontrollen m.m.). Av rädsla för svek bär jag på kraftigt ogillande inför att påbörja nära relationer med andra människor. Av samma anledning är jag ofta lustad att dra mig ur mina pågående relationer. Vissa PARANOIAtendenser. Viss emotionell oförmåga - tom APATI & ett hjärta i koma (kärleken är spärrad, jag kan inte älska, jag kan inte förälska mig, & ärligt talat bryr jag mig inte om människor på det sättet jag gjorde för ett par år sedan). Dissociativa upplevelser. Jag har svårt för att känna trygghet & våga komma människor nära samt låta dom komma nära mig (relaterat till rädsla för svek) vilket resulterar i att jag antingen har få alternativt inga vänner jag känner att jag står 'nära' (just nu 0, någonsin 3, men snälla ta inte illa upp). Att jag har svårt att stå nära människor resulterar även i att jag har svårt för närhet - den enda närhet jag klarar av är den från någon jag känner trygghet med eller från en man jag vill ha sex med - andras kramar är obehagliga men jag har försökt 'tvinga' mig till att göra sådant för alla andra tycker ju det är så jävla mysigt & jag känner mig så jävla fel. Upplevd fientlighet är för mig ruggigt ångesttriggande. Hyser benägenhet att isolera mig. Bär på en faslig massa ilska (som främst blir outhärdligt stark när psykos tränger sig på). Livet & världen känns som meningslösheter.
(allt detta är inte till bekymmer för mig - exempelvis kramarna, dom klarar jag mig utan, men det är bra att ändå veta vad som kan vara symptom på någonting större som i sin tur kan bära på sådant som är till bekymmer - exempelvis kvasipsykoserna.)

Till skillnad från psykostillstånd vid SCHIZOFRENI är den med schizotyp störning allt som oftast medveten om vad som är verklighet & vad som är ett trasigt psyke som skakar om allt. Detta är vad som främst varit orsaken till att benämningen 'psykos' känts fel för mig. Det har varit för lite & jag har varit för medveten. Kännetecknande för schizotyp psykos är just att det är lite & man är medveten.



Schizofreni i släkten, traumatisk uppväxt & tidigare/nuvarande BORDERLINEproblematik (schizotyp störning har kallats för borderline schizofreni) är tre störningstriggande tingestar - jag prickar tre.

Exempel på saker som skiljer sig från mig & som gjorde att jag först totalt tänkte avfärda schizotyp: blygsel & svårigheter att interagera i sociala situationer. Formuleringsproblematik. Tro på vidskeplighetsföreteelser så som magi & telepati. Brist på sexuellt intresse.

So not me.

Sedan kom jag att tänka på alla dom sakerna som en borderlinepatient kan ha, som jag stod väldigt långt ifrån (exempelvis svartvitt tänkande, allmän relationsproblematik) & att man absolut inte 'behöver' pricka i alla punkter, utan ett flertal, för att det ska verka vara en trolig orsak till problem. Eftersom detta är vad som stämt bäst överens på mig under mina senaste månaders sökande kommer jag därför att ta upp mina misstankar med min läkare då jag träffar honom om lite mer än en vecka.



Kom ihåg: jag har fortfaranden INTE självdiagnostiserat mig & jag VILL fortfarande inte vara schizotyp. Detta handlar om kunskapstörst & lust att bota mig. Jag vädrar bara tankar, precis som jag gjort i inläggen länkade i denna text. Precis som jag gjort i så många andra inlägg gällande helt andra saker. Jag är sådan - en tankevädrare. & framförallt en människa som krälar runt i gyttja & gräver efter hopp. Vet ni en sak som inger hopp för mig? Jo - att få kunskap om mina bekymmer. DET är vad jag pysslar med.

Vet inte om någon orkat läsa skiten men det var skönt att skriva i alla fall, & det är vad som räknas.