hej i mensskogen.

jag blir så jävla trött på folk. att ingen fattar! inte en jävla käft verkar ju fan någonsin förstå vafan jag säger, det är som om allas öron är igenkletade med öronvax. allas ögon fulla av cancersvulster.

jag började hata honom innan han inte ville mer. kvällen innan. det var blod på mattan, blod på byxorna, blod på det stickade, blod på batman-linnet, blod på papper, blod på sängen. blod på kniven & armen. det var inte ens så djupa sår, det var bara en massa blod. idioten hotade med att ringa snuten, & ambulanser, & allt annat jag avskyr & dra helvete. jag kunde uppenbarligen bli mer arg på honom än vad jag redan var.

för ett par veckor sedan, eller när fan det nu var, så tänkte jag lägga på telefonen för att vi inte kom någonvart. han kom ingenvart. allt han lovat han skulle arbeta på, blev bara värre & jag ville inte mer. sekunden innan jag skulle säga "hej då, det här är inte lönt" så vände allt plötsligt & han sprutade ur sig kloka insikter & jag tänkte att det ändå fanns någonting att vänta på. att jag kanske inte behövde trampa vatten med honom. dagarna efteråt fortsatte det på samma sätt & han förklarade & förstod sig &..

sen helt jävla plötsligt var dom insikterna bortspolade & han blev det största jävla aset någonsin. full av skeva tankar. som dom jävla tankarna om att jag behöver honom & att han inte vill ha människor som behöver honom sitt liv. hur jävla många gånger ska man behöva säga till någon att han inte är behövd, för att han ska fatta? räcker inte 289054 gånger?

såhär var det fan hela tiden. det har alltid varit han som har varit den som har stoppat oss i någon slags omtanke-kokong & sen är det JAG som behöver honom & HAN som oroat sig över att jag vill mer & JAG som varit kvävande & krävande. kommer ihåg första gången jag sa att jag saknade honom. det var efter att jag hade varit några dagar i boden & visst saknade honom. jag ljuger jävligt sällan. men jag saknade honom inte särskilt mycket. hans reaktion var iaf ÅÅHHHH JAAAAAA DET VAR PRECIS VAD JAG VILLE HÖRA DIG SÄGAAAAA. han hade ju sagt det titt som tätt.

men jag behöver ju honom i hans jävla värld. det här har jag redan skrivit ett helt jävla inlägg om, det räcker så va? blir bara så less.

sen att jag inte kan vara lycklig utan sex, vafan har han ens med det att göra? jag är en sexuell människa som behöver sex för att vara lycklig. betyder det automatiskt att jag mår dåligt utan sex? NEJ. man kan väl för fan vara glad ändå & jag fattar inte ens varför han tror att jag ville ha sex med honom eftersom jag inte ens visste om jag ville fortsätta vara hans vän. var det för att jag våldförde mig på honom & hela tiden kladdade på honom & savade ner hans säng? hmmmm.. nja.. om mitt minne inte är helt trasigt så var det HAN som gick runt & sprutade sperma på mig, tafsade på mig så jag vaknade, tryckte in kuken i min mun, pressade ståndet mot mig i tid & otid & jag var fett chill & spanade efter ny sexpartner bara. så vad? i? helvete?

men men. jag kom väl på att det är sådant här jag vill få ur mig. när jag inte visste vad mer jag kunde säga för jag sket ändå i vilket. att det var över. jag vill bara sudda bort hans jävla fantasifoster & missförstånd. jag hatar att bli utpekad för saker som inte är sanna. som inte är jag. det blir väl något jävla brev.

MEN. det där att ingen förstår & att alla är idioter. först vill jag säga detta: vi var nära vänner, jag blev inte så fair behandlad men blev ombedd att ha tålamod, vi slutade ha sex, jag mådde rätt så bra & skulle börja arbetsträna, nära vännen hugger mig i ryggen & drar.

TVÅ GÅNGER. det där har hänt mig TVÅ jävla gånger under loppet av ett par år. hur i helvete är det ens möjligt?! det är bara så jävla sick sick sick.

jag är inte deppig över att vänskapen med tåmmpi är över. men det är fan det alla ska fokusera på, bah "alla funkar inte ihop" eller sådan bullshit. "allt tar slut". haha. nej. men jaja det är inte det som är krejen. jag hade ändå själv troligtvis tänkt avsluta det hela, om han nu inte hade sagt någonting magiskt som skulle rädda situationen.

jag hade tänkt mig: det här är för svårt & jag upplever inte att han & det blir bättre så vi bör sluta umgås men vi behöver inte skiljas som fiender, vi behöver inte hata varandra när vi ser varandra på tågen, vi bara säger hej då men inga hårda ord måste sägas. vi bara säger att det inte går.

men då kommer han inklampandes & bah ger upp. han! cp:t som i typ 10 månaders tid bett mig ha tålamod, bett mig stanna, bett mig ge honom tid, bett mig kämpa med honom, bett mig strida för oss.. han kommer in & säger att han inte vill mer & så ger han mig typ 5 olika anledningar som inte ens funkar ihop vissa av dom. han ville ha 34789455489723 chanser & jag hade jävligt ont många gånger då jag gav honom dessa & dom såren, den smärtan, det blodet, svetten, tårarna till ingen jävla nytta.

vill ni veta vad som gör ont? det är inte att han inte finns i mitt liv. jag orkade ju inte ens med det mer. det som gör ont är att han fick mig att kämpa & sedan kastade han bort allt. det gjorde ont att han för någon månad sedan satt i min säng & ville ha 4 månader där han skulle visa vem han verkligen var, inte ljuga, bete sig moget, lägga ner det dåliga beteendet. 4 månader för att få mig att tycka om honom igen. dom 4 månaderna blev typ 1 månad där han var ett större svin än någonsin så jag gick från att känna mig lätt obekväm med honom till att avsky honom. lyckat. DET gör ont. att det bara var lögner lögner lögner & lögner. det är ju för fan 10 månader av mitt liv där dom flesta finaste minnerna inte ens existerar. DET gör ont. när hjärnan spelar upp hans löften, hans tröst, hans fina ord, & jag vet att det inte är sant. att det är bluff, båg, elakhet & feghet. det gör ont att min minnesbank befläckats med så mycket falskhet.

det gör ont att jag blivit illa behandlad & det gör ont att jag var så jävla dum i huvudet att jag inte litade på maggropen.. redan första veckan. jarå. jag är sån. jag är rädd för folk. jag tänker bah NAJJJJ nu kommer jag blir sårad, go away!

& så blir det ju så.
det är inte direkt så att jag inte förstår eremiterna.
folk säger att jag är modig. jag säger att jag slösar bort min tid.

jajja. men såhär var det typ med honey bunny också. när han drog. folk bah "öööhhh men det är sånt som händer, vänskap kan gå fel"
man bah "öööööhhhhhh har du tänkt på att jag är arg för att han lämnade mig i lägenheten & sa att han inte bryr sig om att jag inte kan betala hyran & att han inte brydde sig om jag blev uteliggare & att han inte brydde sig om att betala sin del av hyran sista tiden & att han veckan innan pladdrat på om hur underbar jag var & att han ville vara min siamesiska tvilling så vi alltid skulle vara tillsammans (konstigt, jag vet) & att han hade bestämt sig för 2 månader sedan & att han lät mig måla om i hallen trots att det var waste of arbete & pengar eftersom jag ändå inte kunde bo kvar sen? har du tänkt på att det inte är saknaden som gör ondast utan att han är ett svin? har du tänkt på det?" jävla idioter.

det var väl bara det jag ville säga.
jag har ju tjatat om att jag ska ha en egoblogg & jag reggade en sida för ett par dagar sedan men det kommer inte hända någonting där än på ett par veckor eller någonting, tror jag. får se. ni ska få en länk en vacker dag iaf. tills dess..

förresten hatar jag alla som gör gör flirtsmileys hela tiden & folk överhuvudtaget som tror att jag vill ligga med dom. men det är typ samma människor så jag kan fokusera mitt hat.



tycker ni ska googla texten & ha allsång också.

HEJ DÅ.