DU HAR BLIVIT EN VACKER FRÄMLING.

Tåmmpi told me he thinks I'm blowing this up, but I've got my MBT-crüe behind me & even if not, who the hell is he anyway to tell me how I'm supposed to feel? It's my fucking feelings & I do what I want with 'em - or they do as they want with me. This is the worst thing he's ever done to me. This was when I got painted black & raised a wall between us.

I can't even remember that I've ever told Tåmmpi that I need him. I've told him I need him at some points, when my hell's surrounding me & I can't fight it on my own. That I need him to be there for me when I fall. But I don't think I've ever told him that I need him the way he's told me he needs me. Perhaps I have, but I don't think so. I stopped needing people when I stopped loving people. For the same reason: No one is to trust. Everyone you'll ever meet will let you down when you need 'em the most.

But Tåmmpi, he went on & on about how much he needed me. How I made his life to so much more than it was before he met me. How he would never stand not to have me in his life. Fuck, while unsober he even told me I was his everything (wich I know was caused by the unsober-thingie so it means nothing but hey, you get the picture). He's been the one telling me he misses me after only a couple of days. He's been the one whining about sleeping alone.

We sat at the subway train the 27:th of April. Tåmmpi complained about me needing him while he didn't need anybody. "I don't need you. I like hanging out with you 'coz it's fun. But I don't need you." All I could think of was Well, good for you. Since you don't need me it won't hurt so much to see me walk away from you.


Tåmmpi sa att jag förstorar skiten. Leker ballong med den, leker att mina lungor är stora & blåser på. Men mitt MBT-crüe står bakom mig & även om så inte vore fallet, vem i helvete är den mannen att sätta sig över mitt känsloliv? Det är mina jävla känslor & jag för vafan jag vill med dom - eller så gör dom vafan dom vill med mig. Det här är det tuffaste han har utsatt mig för. Det var detta som målade mig svart & reste en mur mellan oss.

Kan inte ens erinra mig om att jag någonsin har sagt till Tåmmpi att jag behöver honom. Jag har sagt att jag behöver honom ibland, vid vissa tillfällen. När mitt helvete omger mig & jag inte kan strida alldeles själv. Att jag behöver hans stöd när jag faller. Men jag tror inte att jag har sagt till honom att jag behöver honom, på det sättet han har sagt att han behöver mig. Möjligtvis har jag det, men jag är tveksam. Jag slutade behöva människor när jag slutade älska människor. Av samma orsak: Ingen är att lita på. Alla du någonsin träffar kommer att svika dig när du behöver dom som mest.

Men Tåmmpi, han gick på om hur behövd jag för honom var. Hur hans liv var så mycket mer än det var innan han träffade mig. Hur han inte skulle stå ut med att inte ha mig i sitt liv. Satan, i osobert tillstånd sa han till & med att jag var hans allt (vilket jag vet orsakades av det osobra & därmed räknas det inte, men hey, du fattar vad jag vill få sagt). Det har varit han som har saknat mig efter några dagar. Det har varit han som har beklagat sig över att sova själv.

Den 27:e april satt vi på tuben. Tåmmpi klagade på att jag behövde honom undertiden han inte behövde någon. "Jag behöver inte dig. Jag tycker om att umgås med dig för att du är kul att umgås med. Men jag behöver dig inte." Allt som snurrade i mitt huvud var Jaja, tur för dig. Eftersom att du inte behöver mig så kommer det inte göra så ont när jag vänder på klacken & lämnar ditt liv.