TEXTSKISS.

This is about my book & is therefor in Swedish.

När jag var typ 13. Eller kanske 16. Eller någonting annat tonårigt. Så fixade min mosters herre Kurre med min familjs tattardator. Då han healat den med sina datakunniga fingrar passade han på att komplimera mig för en novell jag påbörjat att skriva. Fan vilken talang jag hade. En fuckin' författare borde jag ju bli! Helvete vad bra den var! Jag gjorde förstås det enda rätta: jag raderade skiten.

Det är ruskigt bajsnödigt, men jag har haft megaproblem med att låta folk se vad för kreativt jag pysslar med innan jag är färdig med målningen eller texten eller fotot eller filmen eller serien eller vafanjagnuroarmigmed. Har upplevt att allt blivit skändat. Prestationsångest blahblah. Då jag tycker detta är tüntig försöker jag att arbeta bort det. Har några oklara målningar drällandes hemma hos mig. Folk har snokat i dom & jag kunde inte bry mig mindre - seger! Alltid gott att få ut en vass pinne ur röven.

Därför tänkte jag att jag kan visa lite hur det går till då jag sliter med min bok. När jag ritar skissar jag aldrig, jag bara kletar på som en annan dampmänniska, men när jag skriver är det helt klart en skiss först. Ett skelett.
0. Skriver stödord i nuet, så att jag inte glömmer citat eller väsentligheter jag kanske vill berätta om då jag har tid & lust för skrift.
1. Jag skapar en utförlig skiss över vad jag vill ha sagt, vad som händer. Skriver ett ungefärligt slutresultat.
2. Hunting down & killing stavfel. Knyter samman & försöker skapa ett så bra sammanhang som möjligt (om jag så önskar), vill få det att flyta. Möjligtvis raderar jag stycken jag tycker är onödiga eller kortar av dom. Möjligtvis förlänger jag saker jag får för mig bör få mer plats.
3. Ser över helheten & finputsar något ord här, något ord där.

Här kommer en skiss jag skrev på idag. Kommer sedan visa er möjlig skillnad då jag publicerar fanskapet efter både steg 2- & steg 3-genomgång. Kanske imorgon. Eller nästa vecka. I vilket fall som helst blir det nog en dag då det inte känns som om huvudet ska sprängas.

"Jag lekte bekymmersfri. Gick på Hjalmars födelsedagskalas där människor drack sig stup & vädrade sina könsorgan. Övernattade i Finsta där Hippie Jonas gick till sängs med en hink & jag tillsammans med Ferdinand, rullandes en cigarett, ugglade på köksgolvet i köket som var dubbelt så stort som Hjalmars. Under förmiddagen trampade Hippie Jonas ut ur sitt rum vårrulleaktigt inrullad i ett sydligt vårblomstrande täcke. "Det blev nog lite för mycket juice för mig igår", sa han i allvarsam ton. "Du tror inte att det kan ha blivit för mycket av någonting annat?" min röst stod iklädd spetsig spe. Hippie Jonas bredde på än mer seriositet i sin stämma & sa matt "Nej, men allvarligt, jag tror att det var juicen."

För mig blev seriositet en realitet hemma i Brevik då nattkröken fläkte ut sin stjärnklara vagina & snussvarta byst över det slumrande himlavalvet, som om den vore det generöst retuscherade omslaget till en mörkerrunkande midnattsblaska. Jag blängde på mitt kritbitsvita innertak i hopp om att nu få blund i ögonen på naturligt väg, tack vare mardrömsuppvaknanden & undermålig slafaförmåga dom senaste nätterna. Ingen Propavan hade lagts på min tunga under kvällen, bara mjölkchoklad att smälta sött. Det var märkbart, för gäspbakad dåsighet till trots låg jag klarvaken.

Ett moln av skuggor tornade upp sig i mitt tak, lika falska som rubrikerna i ett tyskt skvallermagasin. Jag ignorerade. En vagt turkost ljuscirkel påbörjade sin vandring över mina väggar. Jag jagade den för att kontrollera dess äkthet, men när jag lade min handflata över den slogs jag av tanken att det inte spelade någon roll hur många bevis för verklighet jag biljaktshetsigt jagade. Jag kände det ju i hela skallen. Jag kände ju att mina fötter amputerats från fotfästet. Inatt var ingenting att lita på & det skrämde skiten ur mig.

Ihopkurad bland dunen i mitt täcke vände jag mig mot ett annat håll, i hopp om att undkomma levande döda ting & virvlar i mina ögonlock. Jag bligade mot min garderobsdörr som av ett osynligt garderobdsmonster, alternativt en dold smygbög utan garderobsuträdande kurage, fladdrade hitåt & ditåt. Det såg ut som om någon vem som helst eller någonting vad som helst, öppnade & stängde dörren som stod på halvglänt. "Jag orkar inte det här.. Jag vill inte, snälla, sluta.." kved jag med skadeskjuten klang samtidigt som vätskeansamlingar rullade ur mina ögon.

I desperat jakt på någonting idel ärligt på mina 20 kvadratmeter flackade jag med synfelshandikappade ögon i mitt illusionsdrypande rum. Hallväggen kajutavajade sjösjukt. Ett skräpkorn på min madrass förvandlades till en snurrande spindel, ett annat till en galopperande terrier. Mike Monroes svartbefjädrade festivalboa bredde ut sig över väggen. För att undkomma det förrädiska mörkret & mina rastlösa ögonrörelser sökte jag skydd i min dators kalla chattsken där det enda opålitliga var jag som tänkte god bråd självdöd men pratade relativt lättsmält trams. Jag lekte bekymmersfri, inatt, igen."