13.4.09
FANSKAP.
So. I was tired & I took 1 Seroquel & thought that I'd be even more tired but no. I just cry & cry & cry & cry & cry & cry & cry & cry & cry & cry & cry & cry & cry & cry & cry & cry & cry & cry & cry & cry & cry & cry & cry & cry & cry so I'll have to take 1 Imovane too & jag ids fan inte översätta det här. God natt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
meh gommaaan, njou ska vi inte crajja. sovning!
du vet att det finns otaliga människor som tänker på dig, tänker att vi aldrig vill se dig gråta igen.
kram fanskapet!
Jag tror att jag äntligen fattar lite hur du känner dig, på gott o ont liksom. Skit i vad jag skrev förut om att det ordnar sig och saker, för jag vet PRECIS vad man känner sig när man är deep in the shithole och inte alls har orken att ta sig ut. Gråt så mycket du orkar tills du känner dig lite bättre. Jag är sämst på att peptalka när mitt depphumör själv går i banor, det enda jag kan säga är att jag förstår och att jag hoppas att du håller ut.
Och appropå destruktiviteten, visst är det fantastiskt fascinerande hur mycket det lockar egentligen, trots att man försöker hålla sig tillbaka till 200%? Även om man lever det liv man alltid velat leva, har allt som man en gång hoppats på så vill man ändå traska tillbaka till SKITEN som varit ens liv tidigare, alla misstag som tärde på ens själ och svetsade sig fast i ens minne föralltid, allt det där man ville glömma VILL man ändå på sätt och vis ta tillbaka lite då och då. Snacka om att hjärnan är en bra märklig jävla uppfinning.
But you are not alone bejb. Och precis som jag aldrig tänker gå tillbaks till koks och alkohol och hämningslöst sex med äldre främlingar för att för stunden känna mig bättre så tycker jag att du ska hålla dig ifrån ditt självskadande, jag vet att det är FETT SVÅRT att låta bli när man helst av allt bara vill skjuta sigsjälv för vad ens psyke gör med en, men låt bli för du kommer att vinna på det i längden.
"Att jag får gråta, ha panik & falla i en famn utan att bli ratad för den jag är. För att jag mår dåligt. Vill accepteras trots mina problem. Men det går tydligen inte för sig så jag leker clown.." skriver du.
Det krävs mod att ta en clown i famn. Men det krävs nog mer mod att ta av en clownkostym. Har du det modet?
Vem är det under kostymen, ironin, kaxigheten?
Vad döljer sig bakom ps diagnosen?
Är den ditt skydd mot vuxenlivets krav?
Vill du bli vuxen? Jobb, studier... Man undrar när man följer din blogg.
Det är sorgligt att se hur du väljer destruktivitet före livet.
Alla har ett val. Vilket är ditt?
I all välmening
Annica
markex:
Fett svårt ju :'(
h:
Men jag är ju så bra på det..
K:
*KRRRÄMA*
AMAIA LAYLA:
Det är mest det att jag har alltid tyckt att det är en knepig myt att det alltid blir bättre, solen skiner nästa dag osv osv osv. Sen en än sämre sanning att man ska vänta på skiten eller kämpa i en evighet lixåm.. jag har i perioder velat dö sen jag avr sex bast, det är större delen av mitt liv som jag har stretat på alltså & OK om jag kanske mår bra om ytterligare 16 år eller vad det nu blir, det är en LÅNG tid & när en minut är världens pina så vill ma bara kisa blod ur ögonen när folk bah "det blir bätter tids nog"..
Det blir ju inte alltid bättre.
Folk tar livet av sig.
Så jävla fint behöver det alltså inte alltid bli. Kanske om man ids vänta men år är långa & svåra år är längre.
Men det vet du jö.
Ville bara förklara lite extra varför såna ord aldrig biter på mig. "Det blir bättre" my ass. Jag HOPPAS att det ska bli bättre, jag FÖRSÖKER få det bättre men det är så jävla svårt, speciellt när man ska ta hänsyn till så mkt. Jag kan ju inte göra vad jag vill & jag kan inte lösa allt själv. Det finns ett samhälle & det finns människor i mitt liv. Det är inte bara mitt race, på gott & ont. In the end är det jag som bär den tyngsta bördan & är den som lyfter bort skiten, självfallet, men jag är ju inte själv i mitt liv så all denna hänsyn skall tas. & problem kan andra skapa &sv&sv. Just nu blir det väldigt lätt för mig att vara destruktiv för den är my best friend. Världens mest pålitliga underbara trygghet. Tragiskt nog kan man ju alltid lita på en kniv.. om nu inte bladet faller av som det gjorde för mig nyligen men då fanns bladet kvar iaf :D kramkramkram!
Anonym:
Vuxenlivets krav har jag ingenting emot, inte dom kraven jag tänker på iaf. Jag har alltid velat bli vuxen snabbt för jag vill ha ansvrate & möjligheterna man som vuxen har. Så det är inga problem. Vad undrar du? Hur läser du? För det första anser jag mig vara vuxen & för det andra har vi möjligvis olika syn på vad det innbär att vara 'vuxen' för ser du inte det när du läser så undrar jag helt enkelt hur du läser. Vad du ser.
Det handlar heller inte riktigt om huruvida jag har det modet eller ej, att blotta mig & få tröst. Det handlar mer om varför jag borde ha det modet, vad som skulle förändras. Hittills har jag bara fått kalla handen när mina problem blir för påtagliga. Jag är less på att bli ratad, så det handlar egentligen mer om ledsnad än feghet.
Sedan handlar det inte om att jag väljer destruktiviteten framför livet. Det handlar om att jag väljer livet framför döden. Det är därför jag är ärrad. För att få stanna kvar lite till, försöka lite till, & behöver jag göra det med blod på lakanet - ja då får det vara så. Mitt val är att eftersom människor inte är att lita på litar jag på annan tröst för att, som sagt, stanna kvar.
Skicka en kommentar