..& DET ÄR FAN INGEN SOM FÖLJER EFTER.

No sir.

För åtskilliga veckor sedan påpekade en MBT-kamrat att jag skrattade när jag babblade på om mina psyketärande djävular. Hon blottade en sanning jag knappt kan kontrollera. Skrattet & smilet bubblar bara upp, som en förnekelse, ett distanstagande, ett försök till att leka att det är på låtsas. Att det inte gäller mig. Det är en film & jag är åskådaren som käkar popcorn. Jag är inte flickan som har skrivit brevet.

I onsdags skulle vi vraka bland dikter att matcha vårt inre med, & kludda på papper för att måla upp dikten & psyket i krita. "Du frågar mig varför jag alltid springer min väg. Jag svarar att det är för att se om någon följer efter." Valde jag slutligen & arty som jag är vällde kritkladdet snabbt fram på mitt papper. När jag sedan skulle förklara vad jag menade med valet av dikt, målningen & vad som fanns i mitt huvud, så log jag. Blända sanningen & gör den blek, opålitlig. & jag konfronterades. "Du ler när du berättar om mörkret." Men håll käft!

Jag bröt ut i tårar, för min clowndress skalades av & jag stod naken med mina brister under lampskenet. Jag önskade mig bara därifrån för att gömma mig under mitt dunryckta täcke, jag önskade låta zippa min käft för att prata tog på krafterna men nu hade oro hos ledarna väckts & dom förhörde mig på vad jag skulle göra i helgen, hur jag skulle göra nu när jag mådde så dåligt, om jag skulle ringa NoA-teamet (blankt nej, dom är satan) & vad jag skulle göra om jag inte ringde CP-teamet. Jag plockade åter upp min mask. "Jag kan väl ringa till min närmsta vän så kan jag säkert komma till honom, det kan ju hjälpa.." blåljög jag för jag vet att jag inte "säkert kan komma till honom" för det känns som om mitt blekskinn skållas bara jag tänker på att be Tåmmpi om hjälp för alla skedda scenarion spelas upp & dom gör lika ont som dom alltid har gjort.

För han kan fråga hur jag mår, men han kan inte hantera att göra någonting åt skiten han skapat. Han kan till & med fråga varför jag mår dåligt för uppenbarligen fattar han inte. Han klarar bara av att titta på film & *CENSUR* & umgås med mig så länge jag ler & ser ut att må bra. & inte fan klarar han av att höra mig säga detta så jag skriver av mig, det måste jag fan få göra.

Så nu går jag fan sönder helt i helvete. Jag ligger förpuppad i psykosen samtidigt som jag vill finnas där mer för min vän som till döden mist sin älskling, mina väninnor som är lika förpuppade som jag, mina vänner som kippar av ångesten överhuvudtaget, folk i min närhet som mår dåligt, överhuvudtaget. Vill bättre finnas till för dom där som jag tycker att det var för länge sedan jag hörde av mig till - hur mår ni? Vill vara en godare kamrat till polarna jag träffar för sällan, en bättre värd till min gäst från Skåne, en bättre kelarmatte för mina hamstar, bättre på att snabbt svara någonting rart till er som skriver peppsnälla saker. Det finns ziljoner människor som behöver min uppmärksamhet, tüsen som behöver den akut, & jag går i bitar när jag nu försöker fånga upp dom alla för det är ingen jävel som fångar upp mig & jag är ingen jävla supermänniska!

Söta Candy försöker, det gör hon verkligen, det är verkligen blomster & choklad & fina trosor värt. Men det går inte, för att jag är fuckad i huvudet & inte lyckas ta emot tröst på ett fungerande sätt av människor jag inte känner stor trygghet hos. Jag har inte någon sådan. Så jag får väl gå i bitar då, fanvetjag.

Att den här låten är så bra är fan mitt enda plåster. Alltid någonting. Glad påsk, eller någonting.