LIFE'S A GRAVE. DIG IT.

No.


Ajja. Jag har plockat ner min troslina & discokula. Dom hänger. Jag kan inte se på saker som hänger. Då lustas jag att också hänga. Såja. Jag är verkligen inget fan av att rangordna folks bekymmer. Barnen i Afrika svälter & grannen tycker det är jobbigt att byta däck till bilen. Det lutar åt att jag skulle kalla det ena värre än det andra men självklart har man 'rätt' att gnälla & tycka saker är jobbiga även om det bredvid någonting annat kan tyckas futtigt. Men fan. Ikväll ska jag fan rangordna. Lixåm.. Tåmmpi brusade upp dels för att jag tyckte att det inte var mer än att han skulle fräscha upp datorn & omformatera den & då ansåg han att jag antingen inte visste hur jobbigt det är att omformatera en dator eller att jag drev med honom. Jag har omformaterat x antal datorer i mina dagar & det var fan inte jobbigt någonstans så nej det 'vet' jag kanske inte, hur jobbigt det är, speciellt som han alltid säger att han inte behöver spara över krejer någonstans för det har han på en annan disk. Jag frågade honom om det var någonting annat som tyngde honom just för att han verkade så jävla grinig & med det sa jag ju fan inte "Det kan inte bara vara datorn för det är en skitsak" utan jag ville bara veta hur han mådde i övrigt. Om det var någonting annat. Då jag förklarade det blev han ännu mer lack för jag hade inte frågat honom hur han mådde så det skulle jag minsann inte säga. Nej & det sa jag fan heller aldrig, jag hade undrat det men jag undrade i en annan form av fråga. Vore jävligt korkat av mig att fråga "Hur mår du?" när jag märker att han är arg. Klart han inte mår bra då men ett svar där säger ju inte mycket om allt annat som kan svida. Så där satt han alltså & var skitsur över datorn & skitsur på mig & det var så förbannat orättvist! Bah nej förlåt jag förstår inte hur fruktansvärt jävla jobbigt det är att omformatera en dator! Hur ska jag någonsin kunna förstå hur plågsamt det är? Vafan vet jag lixåm, jag har ju bara en vibrerande panikattack, tvunget sömnpillerbehov för att kunna somna, kliande ärr över hela jävla vänsterarmen, blodiga sår, CP-mensvärk, rusande psykos & impulser att hoppa från höga höjder eller dö på något annat sätt. Ikväll. Så hur ska jag kunna sätta mig in i smärtan av att behöva omformatera en dator? Det finns ingen chans att jag kan känna någonting så djupt. Förlåt för att panikattacken som legat i mig hela jävla helgen råkade bryta ut när du skrek åt mig, så att du fick lyssna på mina tårar när du var upptagen med dina viktigheter. Detta handlar fan inte om att jag tycker att jag & mina problem alltid är mest relevanta. Jag sa ju inte ens någonting! Jag sa ingenting om hur jag skakade av ångest för han skulle få prata om sin jävla dator & jag skulle inte störa. Men det räckte tydligen inte. Fuck off vad arg jag blir! Därför orkar jag inte. Jag orkar inte vara med om det här fler gånger. Med någon. Jag vill inte bli behandlad såhär. Jag vill inte ha det här livet. Dom forna egyptierna får ta tillbaks det när fan dom vill. Här finns ingenting som jag vill ha längre.